Föräldrars roll
Föräldrar har det primära ansvaret för sitt barns välbefinnande — inte skolan, inte TikTok, inte en behandlare och inte vad en tolvåring råkar tycka i stunden. Föräldrar kan känna sig pressade att omedelbart bekräfta barnets nya könsidentitet. Kärleksfullt tvivel hos föräldrar är inte ett uttryck för avvisande, utan för omsorg. Att skydda, observera och göra kloka avvägningar — det är inte motstånd, det är föräldraskap.
”Affirm or lose your child” håller inte som belägg
Föräldrar som söker hjälp för ett barn med könsdysfori får ibland höra att valet är: bekräfta allt, eller ta risken för självmord. Cass Review skriver att beläggen inte i tillräcklig grad stöder påståendet att könsbekräftande behandling minskar självmordsrisken, och att vissa kliniker känner press att stödja en medicinsk väg utifrån rapporter om att den gör det (stycke 15.36 och 15.43). Rapporten betonar också att dessa ungas lidande är verkligt (källa). Se även Cass Review. Föräldrar får ställa frågor, ta sig tid, undersöka alternativ och sätta gränser.
Watchful waiting och förloppet hos barn
I Storbritannien var 'watchful waiting' enligt Cass Review i bruk till 2011: att finnas kärleksfullt närvarande, ge utrymme, inte driva på och låta tiden göra sitt. Rapporten skriver att WPATH 8 har gått från watchful waiting hos barn till att förespråka social transition som ett sätt att förbättra barns psykiska hälsa (stycke 12.8; källa). Studier av barn som uppfyllde de diagnostiska kriterierna för könsdysfori visade enligt Cass Review att könsinkongruensen bestått in i vuxen ålder hos 10 till 33 procent; i tidigare studier var siffran ungefär 15 procent (samma källa). Se även Steensma-studien (2013), där intensiteten av könsdysforin i barndomen hängde samman med att den bestått (PubMed).
Den könsbekräftande modellen — nytt namn, nya pronomen och nya kläder, och på sikt blockerare och hormoner — har enligt Cass Review blivit dominerande i många länder. Internationellt syns också en vändning mot mer återhållsamhet. Svenska Socialstyrelsen rekommenderar sedan 2022 att hormonbehandling av minderåriga ges inom forskning och utanför detta endast i undantagsfall (källa). Den norska kommissionen Ukom rådde 2023 att pubertetsblockerare samt hormonell och kirurgisk behandling av minderåriga ska betraktas som experimentell behandling (källa). Finlands COHERE kallade 2020 könskorrigering hos minderåriga en experimentell praxis (inofficiell engelsk översättning). I Danmark skrev Ugeskrift for Læger 2023 att tillvägagångssättet har blivit mer försiktigt (källa). I England beslutade NHS England den 12 mars 2024 att inte längre rutinmässigt ge pubertetsblockerare (källa).
Föräldern som beskyddare, inte som hinder
Cass Review fick höra av många föräldrar i England att deras barn hade genomgått social transition och bekräftats i den valda könsidentiteten utan att de var delaktiga, oftast efter att en tonåring kommit ut i skolan och varit rädd för föräldrarnas reaktion. Vissa föräldrar kände sig därför ’tvungna’ att bekräfta barnets antagna kön, eller att riskera att stämplas som transfobiska och ostöttande (stycke 12.16; källa). Rapporten skriver att utfallet för barn och ungdomar är bäst när de har en stöttande relation till sin familj, och att föräldrar därför aktivt bör göras delaktiga i beslutsprocessen, om det inte finns starka indikationer på att det utsätter barnet eller den unge för fara (samma källa). Se även Skolan och transpersoner.
Vilka rättigheter föräldrar har när det gäller sexualundervisning i grundskolan, från informationsskyldighet till medbestämmanderåd, står på lente-kriebels.nl.
Ta den underliggande problematiken på allvar
Enligt den systematiska översikten för Cass Review har barn som remitteras till könskliniker högre än förväntade nivåer av autism, ADHD, ångest, depression, ätstörningar, självmordsbenägenhet, självskada och negativa upplevelser i barndomen (källa). Cass Review skriver att det för vissa unga är sannolikt att tonårens stress tar sig uttryck som könsrelaterat obehag (samma källa). Föräldrar som får dessa underliggande sårbarheter väl kartlagda och behandlade hjälper även sitt barn om könsfrågan består.
Medicinska beslut och föräldraansvaret
I Nederländerna gäller följande: till 12 års ålder fullgör vårdgivaren sina skyldigheter gentemot de föräldrar som har vårdnaden (art. 7:465 första stycket i den nederländska civillagen (BW)). Från 12 till 16 år krävs förutom barnets samtycke även föräldrarnas (art. 7:450 andra stycket BW), med undantag; se även samtycke från både barn och föräldrar. Från 16 års ålder kan barnet självt ingå behandlingsavtalet och ge samtycke (art. 7:447 och 7:450 första stycket BW; källa). Cass Review råder vid hormoner från 16 år till 'extreme caution' (yttersta försiktighet), med en tydlig klinisk anledning att inte vänta till 18 (rekommendation 8; källa). Vad som händer när föräldrar vägrar står under när föräldrar inte ger sitt samtycke.
Stöd för föräldrar
Internationellt finns nätverk av föräldrar som är kritiska till den könsbekräftande vården och delar med sig av sina erfarenheter (bland annat via SEGM, Genspect, Bayswater Support Group). Kontakt med andra föräldrar i samma situation kan hjälpa en att ta sig ur den skuldkänsla och isolering som debatten kan orsaka. Stödgruppen Cry for Recognition erbjuder en broschyr som vägledning för föräldrar.