Idrott och transungdomar
Idrotten är ett av de få områden där den biologiska verkligheten med två kön blir synlig på ett direkt och mätbart sätt. Det gäller elitidrotten, men – till skillnad från vad som ofta antyds – även ungdomsidrotten. En idrottspolitik som i inkluderingens namn bortser från prestationsskillnaderna mellan biologiska pojkar och flickor sviker just de flickor och unga kvinnor för vilka flick- och damklasserna en gång skapades.
Kroppen utvecklas könsspecifikt – även före puberteten
Det hävdas ofta att fysiska skillnader mellan pojkar och flickor uppstår först i puberteten. Det stämmer delvis, men inte helt. Även före puberteten finns mätbara skillnader i muskelmassa, hjärt-lungkapacitet, hemoglobin och grovmotorisk utveckling, delvis på grund av androgenexponering före och efter födseln. Under och efter puberteten växer denna skillnad kraftigt: längre lemmar, större hjärtan och lungor, högre muskelmassa, högre bentäthet och högre hemoglobinvärden. Mycket av detta finns kvar även vid senare hormonbehandling.
Vad pubertetsblockerare gör – och inte gör – i detta sammanhang
För en biologiskt manlig ungdom som får pubertetsblockerare före den manliga puberteten uppstår de typiskt manliga fördelarna delvis inte. Det kan låta som en lösning på frågan om idrottslig rättvisa – men i själva verket innebär det att ett socialt rättviseproblem byts mot ett medicinskt problem: lägre bentäthet, störd tillväxt, konsekvenser för den sexuella utvecklingen och en nästan säker övergång till livslång hormonbehandling. En lösning som permanent skadar barnet i den fysiska utvecklingen är ingen lösning. Se Pubertetsblockerare och Dutch Protocol.
För en biologisk pojke som har gått igenom den manliga puberteten och därefter får östrogen gäller att en betydande del av de fysiska fördelarna finns kvar. Forskning (bland annat Hilton & Lundberg, 2021) visar att 12 månaders hormonbehandling inte tar bort prestationsfördelarna.
Flickors och unga kvinnors intressen räknas också
Flickklasser finns eftersom flickor annars knappt skulle kunna nå framgångar mot pojkar i samma ålder. Att utan förbehåll tillåta biologiska pojkar – oavsett om det gäller fotboll, rugby, cykling, tävlingssimning eller kampsport – undergräver själva skälet till att dessa klasser finns. Detta är ingen abstrakt filosofi: det handlar om pallplatser, stipendier, skaderisker i kontaktsporter och rättvisan i hela idrottssystemet för flickor.
Säkerhet i kontaktsporter
I kontaktsporter (rugby, fotboll, kampsport, hockey) tillkommer en extra dimension: skaderisken. World Rugby beslutade 2020, på grundval av säkerhetsforskning, att transkvinnor inte får tävla i kvinnoklasser på elitnivå. Även inom ungdomsidrotten ökar insikten om att skyddet av flickor mot skador är ett legitimt intresse som kan väga tyngre än ett anspråk på inkludering.
Motion kontra tävling
Vid rent motionsinriktat idrottande ser intressena annorlunda ut än inom tävlingsidrotten. Ett barn som deltar i en gymnastikförening eller en kvartersturnering har nytta av att få vara med och ha roligt – och där kan individuella lösningar hittas utan att flick- eller pojkklassen principiellt avskaffas. Inom tävlingsidrotten, där platser, titlar och vägen till elitidrott står på spel, är en tydlig indelning efter biologiskt kön mest rättvis.
En politik i förändring
Internationella idrottsförbund blir allt tydligare. World Aquatics (simning), World Athletics (friidrott), UCI (cykling) och World Rugby tillämpar begränsningar som innebär att biologiska pojkar som har gått igenom den manliga puberteten inte får tävla i kvinnoklassen. Nederländska idrottsförbund ligger efter på denna punkt, ofta under tryck från inkluderingsorganisationer. En förnyad debatt pågår och är önskvärd. I USA bekräftade Högsta domstolen att delstater får utestänga transkvinnor från flick- och kvinnoidrotten, och IOK återställde kvinnoklassen inom elitidrotten. Den bredare debatten finns i artikeln om kön och idrott.