Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna — transpersonsrättspraxis

I målet Goodwin (2002) slog domstolen fast att Storbritannien hade kränkt rättigheterna för en transkvinna som genomgått könsbekräftande kirurgi genom att inte ge hennes kön rättsligt erkännande.

Delområden finns i Europadomstolen — översikt över transpersonsrättspraxis.

Goodwin mot Storbritannien (2002)

I målet Goodwin (2002) slog domstolen fast att Storbritannien hade kränkt rättigheterna för en transkvinna som genomgått könsbekräftande kirurgi genom att inte ge hennes kön rättsligt erkännande. Domen markerade en vändpunkt i den europeiska rättspraxisen.

AP, Garçon och Nicot mot Frankrike (2017)

Domstolen slog fast att ett krav på sterilisering eller ett oåterkalleligt medicinskt ingrepp som villkor för juridiskt könsbyte strider mot artikel 8 (rätten till privatliv) i Europakonventionen.

X och Y mot Rumänien (2021)

Domstolen fällde Rumänien för att det saknades ett tydligt förfarande för juridiskt könsbyte.

Praktisk betydelse

Domarna tvingar medlemsstaterna i Europarådet att erbjuda ett tillgängligt förfarande för erkännande av könsidentitet utan oproportionerliga medicinska krav.

Tidigare och senare avgöranden

Utvecklingen började redan 1992, när domstolen i målet B. mot Frankrike för första gången slog fast att en kränkning hade skett eftersom en transkvinna inte kunde ändra sina handlingar. I Y.Y. mot Turkiet (2015) slog domstolen fast att infertilitet inte får vara ett villkor för tillstånd till en operation. I S.V. mot Italien (2018) handlade det om vägran att ändra ett förnamn så länge operationen inte hade genomförts.

Begränsningar i skyddet

Domstolen lämnar staterna ett visst utrymme på flera områden. I Hämäläinen mot Finland (2014) fann den ingen kränkning i regeln att ett äktenskap vid ett könsbyte omvandlas till ett registrerat partnerskap; se äktenskap och transition. I O.H. och G.H. mot Tyskland (2023) fick Tyskland registrera en transman som hade fött ett barn som barnets mor; se föräldraskap efter transition. I Y. mot Frankrike (2023) slog domstolen fast att en stat inte är skyldig att införa en neutral eller tredje könsmarkering. Domstolen kräver alltså att det finns ett förfarande för erkännande, men föreskriver inte självbestämmande. En genomgång av denna utveckling, från Goodwin till Y. mot Frankrike, finns på zelfidentificatie.nl, på sidan om Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Förhållandet till EU

Domstolen i Strasbourg hör till Europarådet och är något annat än Europeiska unionens domstol i Luxemburg. Den sistnämnda domstolen har under de senaste åren meddelat egna avgöranden om erkännande av ett könsbyte mellan medlemsstater och om rättelse av uppgifter; se EU-politik och transpersoners rättigheter. Den nederländska regleringen finns på Nederländernas translag och det bredare ramverket på internationella rättigheter.