Europadomstolen — översikt över transrättspraxis

En kronologisk översikt: B mot Frankrike (1992) — den första överträdelsen fastställdes; Sheffield och Horsham mot Storbritannien (1998) — ingen överträdelse; Christine Goodwin mot Storbritannien (2002) — en vändpunkt mot erkännande; Van Kück mot Tyskland (2003) — tillgång till vård; YY mot Turkiet (2015) — förbud mot krav på sterilisering; AP, Garçon och Nicot mot Frankrike (2017) — bekräftelse av förbudet mot krav på sterilisering; X och Y mot Rumänien (2021) — rätt till ett administrativt förfarande.

Viktiga avgöranden

En kronologisk översikt: B mot Frankrike (1992) — den första överträdelsen fastställdes; Sheffield och Horsham mot Storbritannien (1998) — ingen överträdelse; Christine Goodwin mot Storbritannien (2002) — en vändpunkt mot erkännande; Van Kück mot Tyskland (2003) — tillgång till vård; YY mot Turkiet (2015) — förbud mot krav på sterilisering; AP, Garçon och Nicot mot Frankrike (2017) — bekräftelse av förbudet mot krav på sterilisering; X och Y mot Rumänien (2021) — rätt till ett administrativt förfarande.

Rättspraxisens utveckling

Utvecklingen av Europadomstolens rättspraxis visar en stadig utvidgning av transpersoners rättigheter enligt artikel 8 (rätten till privatliv) och artikel 14 (förbud mot diskriminering) i Europakonventionen, med gränser kring obligatoriska medicinska ingrepp och väntetider. Nederländerna avskaffade steriliseringskravet 2014 genom Transgenderlagen.

Från Rees till Christine Goodwin

I Rees mot Storbritannien (1986) fann domstolen ännu ingen överträdelse av artikel 8. Den ansåg dock att behovet av åtgärder måste beaktas mot bakgrund av den vetenskapliga och samhälleliga utvecklingen. Den 11 juli 2002 kom Europadomstolens stora kammare fram till en annan bedömning i Christine Goodwin. Domstolen hänvisade till en tydlig och ihållande internationell utveckling mot samhällelig acceptans och rättsligt erkännande. Den såg inget tungt vägande allmänintresse som talade mot erkännande och fastställde en överträdelse av artikel 8.

När domstolen lämnar utrymme åt staterna

Domstolen ger inte alltid klagandena rätt. I Hämäläinen mot Finland (2014) fann stora kammaren ingen överträdelse av artikel 8. En gift transkvinna kunde endast ändra sin registrering om hennes äktenskap omvandlades till ett registrerat partnerskap eller upplöstes. Domstolen ansåg inte att detta var oproportionerligt. I A.P., Garçon och Nicot mot Frankrike (2017) underkände domstolen kravet på att förändringens irreversibilitet skulle styrkas. I samma mål godtog domstolen däremot kravet på en diagnos och en medicinsk undersökning.

Nyare mål och EU-domstolen

I Y.T. mot Bulgarien (2020) och A.D. med flera mot Georgien (2022) fastställde domstolen en överträdelse eftersom erkännande i praktiken inte gick att få. I Georgien hade rätten funnits sedan 1998, men inget enda framgångsrikt ärende var känt. År 2023 följde två avgöranden där ingen överträdelse konstaterades. I O.H. och G.H. mot Tyskland fick en transman som hade fött ett barn registreras som mor; se föräldraskap efter transition. I Y. mot Frankrike fick en intersexuell person ingen neutral könsmarkering i födelseattesten, eftersom staten har ett bedömningsutrymme på detta område. Europeiska unionens domstol är en annan domstol. Den meddelade avgörandena Mirin (2024), Mousse (2025) och Deldits (2025). Se även Europadomstolen och transpersoners rättigheter, Europarådet och EU:s politik. Vad Europakonventionens, FN-konventionernas och EU-direktivens egna texter säger sammanfattar transplek.nl.

Vanliga frågor