Internationella rättigheter

På internationell nivå finns fördrag, riktlinjer och resolutioner som förbjuder diskriminering på grund av kön och i allt högre grad även på grund av könsidentitet. Den rättsliga räckvidden varierar kraftigt mellan olika instrument och regioner. Till skillnad från vad som ofta hävdas finns det ingen global samsyn kring erkännandet av ”könsidentitet” som en självständig juridisk kategori. Den här sidan ger en översikt och tydliggör skiljelinjerna.

Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR)

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har i domar som Goodwin mot Förenade kungariket (2002) och A.P., Garçon och Nicot mot Frankrike (2017) slagit fast att artikel 8 i Europakonventionen (rätten till privatliv) förpliktar stater att erbjuda transpersoner ett effektivt förfarande för erkännande av deras nya könsregistrering. Domstolen har samtidigt erkänt staternas ”bedömningsmarginal” när förfarandet utformas och har hittills inte ålagt staterna någon skyldighet att övergå till självidentifikation utan någon form av prövning. De enskilda domarna finns samlade under Europadomstolens praxis om transpersoner.

Europeiska unionen

EU-direktiv om likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG) och på grund av kön (2006/54/EG) har av EU-domstolen tolkats som tillämpliga på könsbyte. Europeiska kommissionen publicerar rapporter om hbtqi-personers situation i medlemsstaterna. ILGA-Europe publicerar årligen en Rainbow Map; det bör noteras att denna ranking använder ett aktivistiskt mått (graden av rättsligt förankrad självidentifikation och icke-binärt erkännande) och inte är en neutral bild av skyddet för mänskliga rättigheter. Hur organisationens årsöversikt tas fram beskrivs på genderbeleid.nl, i artikeln om ILGA-Europes Annual Review som självrapportering. Se även EU-politik och transpersoners rättigheter samt profilen för ILGA-Europe.

Yogyakarta-principerna

Yogyakarta-principerna (2006, kompletterade 2017) är ett dokument som utarbetats av en grupp människorättsexperter. De beskriver hur internationella människorättsnormer enligt gruppen bör tillämpas på sexuell läggning och könsidentitet. Principerna är inte bindande och har ingen status som fördrag; ingen stat har ratificerat dem. Trots det citeras de av FN-organ och vissa domare som en ”auktoritativ tolkning”. Kritiker, även inom FN-systemet, påpekar att dokumentet förespråkar en normativ utvidgning som inte har godkänts av staterna.

FN:s råd för mänskliga rättigheter

FN:s råd för mänskliga rättigheter har sedan 2011 antagit flera resolutioner om våld och diskriminering på grund av ”sexuell läggning och könsidentitet” (SOGI). Mandatet för den oberoende experten för SOGI har förlängts flera gånger, varje gång med knappa majoriteter och betydande motstånd från afrikanska, asiatiska och islamiska medlemsstater. Se FN-resolutioner om kön för mer information.

Skillnader mellan länder

Den rättsliga situationen varierar kraftigt:

• Självidentifikation införd: Irland (2015), Danmark (2014), Norge (2016), Belgien och Argentina. I flera av dessa länder utvärderas konsekvenserna – bland annat för statistik, idrott och könsbaserade verksamheter – nu kritiskt.
• Vårdmodellen omprövas kritiskt: Förenade kungariket (efter Cass Review från 2024), Sverige (SBU-rapporten från 2022), Finland (COHERE-riktlinjen från 2020), Norge och Danmark. I dessa länder har pubertetsblockerare och könsöverskridande hormoner för minderåriga begränsats kraftigt.
• Självidentifikation tillbakadragen eller inte införd: Skottland (Gender Recognition Reform Bill, blockerat 2023). I Förenade kungariket finns ett förfarande med en oberoende kommission.
• Begränsat juridiskt erkännande: Ungern, Rumänien, Ryssland och flera länder i Mellanöstern, Afrika och Asien. I vissa länder är könsbyte straffbart.

Europarådet

Europarådets parlamentariska församling har antagit rekommendationer om transpersoners rättigheter (bland annat rekommendation 2048 från 2015). Dessa är inte bindande. Se Europarådet och transpersoners rättigheter.

Anmärkning

Aktivistiska rankinglistor (Rainbow Map, ILGA-Europe) och Yogyakarta-principerna framställs ibland i nederländska medier och inom politiken som måttstockar för mänskliga rättigheter. Juridiskt sett är de inte det. För Nederländerna är Europakonventionen, EU-rätten och de ratificerade FN-fördragen bindande – och dessa ger stater betydande frihet att utforma könsregistreringen och skyddet för könsbaserade verksamheter.