Siffror om detransition
Hur många detransitionerar efter en könstransition? Den låga andelen på omkring 1 procent som citerades i årtionden håller inte vid en kritisk granskning. Siffrorna byggde på föråldrade kliniska kohorter, kort uppföljning och en snäv definition av ånger. Nyare forskning pekar konsekvent på betydligt högre andelar – och ger starka indikationer på att den verkliga omfattningen fortfarande underskattas.
Delämnen finns i Internationell statistik om detransition.
Varför de gamla siffrorna (~1 %) inte stämmer
Den välkända siffran på omkring 1 procent kommer från äldre kliniska uppföljningsstudier, framför allt från Nederländerna och Sverige, baserade på kohorter från 1980- och 1990-talen. Dessa studier hade strukturella begränsningar:
- De räknade bara personer som formellt återkom till den behandlande kliniken med en ångerförklaring – en hög tröskel som de flesta detransitionerade inte klarar.
- Uppföljningen var ofta kort (några år), medan detransition i genomsnitt sker först 4 till 8 år efter transitionen.
- Bortfallet (lost to follow-up) var stort. De som försvann räknades som ”nöjda” eller lämnades utanför.
- Dåtidens behandlingspopulation – huvudsakligen vuxna män med tidig, persistent dysfori – skiljer sig fundamentalt från dagens population, där tonårsflickor och unga kvinnor utan barndomsdysfori dominerar.
Med andra ord är de gamla siffrorna inte bara ”försiktiga uppskattningar” – de mäter något annat än det vi i dag menar med detransition.
Vad nyare forskning visar
Littman (2021) intervjuade 100 detransitionerade personer i en riktad enkät. Många respondenter återvände aldrig till sin ursprungliga läkare: de slutade på egen hand med hormoner, sökte hjälp någon annanstans eller drog sig undan vården. Det förklarar varför kliniska register systematiskt visar för låga siffror.
Vandenbussche (2021) rapporterade liknande resultat i en studie av 237 detransitionerade personer: en majoritet upplevde att de inte hade fått tillräckligt stöd och uppgav att bakomliggande problem (trauma, autism, internaliserad misogyni, homofobi) inte hade identifierats.
Brittiska data från åren kring Cass Review visar en avbrottsfrekvens bland unga som ligger långt över de gamla 1 procenten. En amerikansk studie baserad på militära försäkringsdata (Roberts et al., 2022) visade att omkring 30 % av ungdomarna slutade med behandlingen inom fyra år efter att hormonbehandlingen hade inletts – inte alla var detransitionerade i strikt bemärkelse, men det är ändå en betydligt starkare signal än vad det etablerade narrativet erkänner.
Den hittills största enkäten, DARE-studien från 2026 med 957 personer i USA och Kanada, visar att ett avbrott sällan har en enda orsak. Och i en översikt över de nordiska länderna hänvisar författarna själva till en svensk studie där 2,2 procent lämnade in en juridisk ansökan om att upphäva transitionen. En krönika på genderplek.nl diskuterar en finländsk registerstudie där 7,9 procent slutade med hormonbehandlingen.
Varför de verkliga siffrorna sannolikt är högre
Tre systematiska effekter leder till underskattning:
- Sen detransition. I genomsnitt tar det flera år innan någon erkänner sin ånger och tar steg tillbaka. Kort uppföljning missar denna grupp helt.
- Skam och isolering. Detransitionerade beskriver nästan unisont hur svårt det är att uttrycka sig – både inom transgemenskapen, som ofta känner sig avvisad av deras berättelse, och inför de ursprungliga behandlarna.
- Försvinnande från den kliniska vården. Många detransitionerade bryter kontakten med den behandlande kliniken. De syns inte i kliniska siffror, utan högst i självrapporterade enkäter eller nätgemenskaper.
Den nuvarande patientpopulationen – huvudsakligen tonårsflickor och unga kvinnor med samsjuklig psykisk problematik, ofta utan barndomsdysfori – skiljer sig fundamentalt från de kohorter som de betryggande gamla siffrorna bygger på. Det är vetenskapligt oförsvarbart att överföra dåtidens 1-procentsiffror till dagens population.
Nederländsk kontext
För Nederländerna saknas stora, representativa studier av detransition. Amsterdam UMC (tidigare VUmc) har i årtionden varit nästan den enda specialiserade kliniken, men har inte publicerat någon fullständig långtidsuppföljning av alla behandlade patienter. De siffror som faktiskt nämns – låga och betryggande – kommer från samma klinik som utför behandlingarna. Oberoende verifiering saknas. Cass Review har uttryckligen kritiserat att samma metodologiska svagheter återkommer inom mycket av den västerländska könsbekräftande vården: kort uppföljning, stort bortfall och avsaknad av kontrollgrupper.
Tolkning
Om den verkliga andelen detransition är 5 %, 10 % eller 30 % beror på population, definition och uppföljningstid. Det som står klart är att den gamla försäkran om ”mindre än 1 procents ånger” inte håller i dagens vårdklimat. Även med försiktiga antaganden innebär det att tusentals människor i Nederländerna drabbas av bestående kroppsliga konsekvenser av en behandling som de senare ångrar. Det är inget marginellt fenomen.