Psykologiska konsekvenser av detransition
Detransition får allvarliga psykologiska konsekvenser för många människor. Utöver sorg, skam och identitetsförvirring känner en betydande andel också en djup ilska eller bitterhet över den vård de har fått – känslan av att ha gått in i en omfattande medicinsk process utan att deras underliggande problem utreddes ordentligt. Det lidandet är verkligt, och den nuvarande vården är dåligt rustad för det.
Sorg över ett oåterkalleligt förflutet
Ett centralt psykologiskt tema är sorg. Detransitionerade personer sörjer en kropp som har förändrats permanent: rösten som inte kommer tillbaka, bröst som har opererats bort, förlorad fertilitet och könsorgan som inte längre är som de var. För ungdomar som började med pubertetsblockerare och hormoner under puberteten gäller dessutom att en normal pubertet aldrig ägde rum – en utveckling som inte kan tas igen i efterhand.
Denna sorg skiljer sig från många andra förluster eftersom skadan uppstod inom ramen för en medicinsk process som patienten själv – ofta i ung ålder och ofta under press av psykiskt lidande – sökte. Det gör bearbetningen komplex: det finns ingen yttre förövare att rikta sin ilska mot, samtidigt som det finns en djup insikt om att vården borde ha förhindrat det.
Skam, isolering och misstro
Skam är ett återkommande tema. Skam över den förändrade kroppen, över den övertygelse som en gång kändes så säker och över att behöva förklara för familj och omgivning vad som har hänt. Många detransitionerade personer beskriver social isolering: vänner som de fått under transitionen försvinner, den ursprungliga omgivningen är svår att återvända till och transgemenskapen reagerar ofta avvisande på deras berättelse eftersom den upplevs som ett hot mot den egna identiteten.
Nästan alla publicerade vittnesmål – på plattformar som transspijt.nl, i intervjuer som den i HP/De Tijd och i internationellt material som samlats av Genspect – pekar på en djup misstro mot de ursprungliga behandlarna. Patienter beskriver att de i efterhand kände sig manipulerade av ”informerat samtycke”-förfaranden som i praktiken gav föga information, samt av vårdgivare som lät den egna affirmativa övertygelsen väga tyngre än en kritisk granskning av vad som faktiskt pågick.
Den underliggande problematikens roll
Forskning bland detransitionerade personer – bland annat Vandenbussch (2021) och detrans-undersökningen av Littman (2021) – visar ett konsekvent mönster: en majoritet hade obehandlad samsjuklighet när transitionen inleddes. Depression, ångestsyndrom, ätstörningar, PTSD, autismspektrumtillstånd samt internaliserad homofobi eller kvinnohat är vanligt förekommande. En finsk studie av nio detransitionerade personer fann en psykiatrisk bakgrund hos samtliga nio.
I efterhand ser dessa respondenter ofta sin dysfori som ett symtom eller en copingstrategi för något annat – inte som en fristående, biologiskt grundad identitet som endast kunde avhjälpas genom transition. Att denna skillnad inte alls, eller endast i liten utsträckning, gjordes inom deras vårdprocess förstärker både den psykologiska belastningen och kritiken mot den könsbekräftande modellen.
Identitet efter detransition
Det tar tid att hitta en egen, återuppbyggd identitet. Den som har presenterat sig som trans i många år måste lära känna sig själv på nytt – ofta i en kropp som inte längre är den ursprungliga. Vissa detransitionerade personer beskriver att de nu känner sig som kvinna eller man på samma sätt som de gjorde som barn, men att kroppen inte längre stämmer överens med detta. Andra brottas längre med frågan om vilka de är.
Det som hjälper är enligt många personer med egen erfarenhet kontakt med andra detransitionerade personer, en terapeut som inte omedelbart bekräftar på nytt utan kan stå ut med komplexiteten, samt tid. Det som inte hjälper är ett vårdsystem som helst inte vill höra deras berättelse. Essän Jag var trans, och nu är jag inte det längre på genderplek.nl beskriver hur det är att på nytt lära sig leva i en förändrad kropp.
Bristande vård
I Nederländerna finns ingen specialiserad psykiatrisk vård för detransitionerade personer. Vanliga terapeuter har sällan erfarenhet av denna specifika kombination av sorg, medicinskt trauma och återerövring av identiteten. Specialiserad transvård är institutionellt knuten till transition och upplevs av många detransitionerade personer inte som en trygg plats att dela sin berättelse på. Information om var människor faktiskt kan få hjälp finns under stöd efter detransition.
Cass Review (2024) har uppmärksammat detta problem internationellt: det behövs strukturerad, icke-stigmatiserande eftervård för personer som detransitionerar eller tvivlar, fristående från de affirmativa klinikerna. Den rekommendationen är i Nederländerna fortfarande i stort sett obeaktad.