Ballroomkultur och trans

Ballroomkulturen uppstod under 1960- och 1970-talen i New York inom svarta och latinamerikanska hbtqi-gemenskaper, delvis som en reaktion på utestängningen från vanliga drag-tävlingar.

Ursprung

Ballroomkulturen uppstod under 1960- och 1970-talen i New York inom svarta och latinamerikanska hbtqi-gemenskaper, delvis som en reaktion på utestängningen från vanliga drag-tävlingar. Centralt står så kallade ”balls”, där deltagarna tävlar i kategorier kring mode, performance och stil.

Houses

Deltagarna organiserar sig i så kallade ”houses” – valda familjer under ledning av en house mother eller house father – som också fungerar som sociala och ibland faktiska familjer för ungdomar som blivit utstötta.

Transpersoner i ballroom

Många av scenens ikoner är transkvinnor som är rasifierade. Dokumentären ”Paris Is Burning” (1990) och tv-serien ”Pose” (2018) gjorde kulturen känd för en bred publik. Båda verken skildrar också den höga dödligheten i gemenskapen till följd av våld och aids.

Från Harlem till den breda offentligheten

Startpunkten för den moderna scenen brukar vara grundandet av House of LaBeija 1972 av Crystal LaBeija, som några år tidigare hade lämnat en dragtävling i protest eftersom hon upplevde sig missgynnad som svart deltagare. Ur balls växte voguing fram, en dansstil med poser hämtade från modefotografin. Madonna gjorde stilen känd över hela världen 1990 med låten Vogue. Dokumentären Paris Is Burning av Jennie Livingston kom ut samma år.

Kategorier och realness

På ett ball tävlar deltagarna i kategorier som bedöms av en jury. En del handlar om dans och mode. En annan del kretsar kring realness: frågan om hur övertygande någon kan passera som exempelvis affärsman, student eller kvinna. För deltagare som mötte avvisande och våld utanför lokalen var det mer än en lek. Den som inte väckte uppmärksamhet på gatan var säkrare. Kategorierna säger därför också något om den värld där scenen uppstod.

Betydelse för debatten

Ballroomkulturen lyfts ofta fram som ett exempel på en gemenskap där människor med olika identiteter tog hand om varandra, långt innan det fanns någon politik eller vård för dem. Scenen var ett svar på fattigdom, rasism och att familjer stötte bort människor, och uppstod frikopplad från den medicinska världen. Det skiljer den från dagens debatt om behandling av unga. I dag finns houses och balls även i europeiska städer, bland annat i Amsterdam och Rotterdam. Se även drag och transpersoner, representation i medier och transpersoner i historien.