Transrepresentation i medier

Under lång tid var transpersoner i västerländska medier få och stereotypt skildrade – ofta som offer, prostituerade eller psykiskt instabila personer.

Historisk bild

Under lång tid var transpersoner i västerländska medier få och stereotypt skildrade – ofta som offer, prostituerade eller psykiskt instabila personer. Filmer som 'Boys Don't Cry' (1999) innebar en mer realistisk skildring.

Nylig förändring

Från omkring 2014, efter framgångarna för 'Transparent' och 'Orange Is the New Black', ökade synligheten kraftigt i tv-serier. Transskådespelare spelar oftare transroller, något som intresseorganisationer ser positivt på.

Diskussionspunkter

Den aktuella debatten handlar om hur balanserad representationen är (enbart positiva berättelser eller även komplexitet), skildringen av detransition och transpersoners roller i innehåll för barn och unga. Exempel från den offentliga debatten och rapporteringen finns samlade på genderellende.nl.

Från biroll till huvudroll

I filmer från 1990-talet var en transperson ofta en överraskning eller ett hot, som i The Crying Game (1992) och The Silence of the Lambs (1991). Dokumentären Disclosure från 2020 visar hur dessa bilder har präglat generationer av tittare. En vändpunkt kom 2014, när veckotidningen Time satte skådespelaren Laverne Cox på omslaget med rubriken The Transgender Tipping Point. Senare riktades kritik mot filmer där skådespelare som inte är trans spelade sådana roller, som The Danish Girl (2015) och den belgiska filmen Girl (2018).

Nederländerna

I Nederländerna skildrade tv-programmet Hij is een Zij ungdomar i transition från och med 2014 och nådde därmed en stor publik. Loiza Lamers vann Holland's Next Top Model 2015, och makeupartisten Nikkie de Jager berättade på YouTube 2020 att hon är trans, varefter hon ledde Eurovision Song Contest. Den synligheten har ökat kännedomen och acceptansen. Hur nederländsk tv redan på 1980-talet normaliserade könsbekräftande vård finns beskrivet på tv-framträdanden och könsbekräftande vård; den bredare bilden finns på medier och offentlig debatt.

Det som inte syns

Kritiker pekar på att bilden är ensidig. Tv och sociala medier visar framför allt lyckade transitioner hos unga, attraktiva människor, berättade som en frigörelsehistoria. Tvivlet, komplikationer, en svår eftervård och ånger får sällan utrymme, och personer som har gjort detransition fick länge liten gehör hos redaktionerna. Varför detransition så länge fick lite uppmärksamhet i medierna beskrivs på gendermedia.nl. För unga som känner igen sig i sådana berättelser kan det ge en ofullständig bild av vad en transition innebär. Dokumentären Paris Is Burning (1990) och tv-serien Pose (2018) gjorde ballroomkulturen från New York känd för en bred publik. Se kön och medier, sociala medier och kön och detransition.