Genderinfo.nl
Aktuellt

Kön och sexualitet

Kön och sexualitet
Foto: Betül Şengel via Pexels

Kön och sexualitet är närbesläktade men åtskilda begrepp. Sexuell läggning syftar på vem en person känner sig attraherad av och har en påvisbar biologisk komponent som fastställs tidigt i utvecklingen. ”Könsidentitet” syftar på en inre känsla av om man upplever sig som man, kvinna eller något annat; detta är en teoretisk konstruktion vars vetenskapliga grund är betydligt svagare. Det är viktigt att inte blanda ihop dessa två – inte bara för att undvika förvirring, utan också eftersom den nuvarande praktiken inom könsvården för unga i oproportionerligt hög grad drabbar homosexuella ungdomar.

Skillnaden mellan kön och sexualitet

Sexuell läggning (heterosexuell, homosexuell, bisexuell) beskriver ett mönster av attraktion och har, så långt forskningen visar, en betydande biologisk grund: tvillingstudier, forskning om prenatala hormoner och ihållande mönster genom historien pekar i den riktningen. Homosexualitet är inte ett val eller en identitet i betydelsen av en känsla; det är en varaktig egenskap.

”Könsidentitet” är ett betydligt yngre och omstritt begrepp (se Könsidentitet och könsuttryck). Det är inte objektivt mätbart och bygger på självrapportering. Den som likställer de båda begreppen som om de vore av samma art antyder en vetenskaplig likvärdighet som inte finns.

Den historiska sammanblandningen av kön och sexualitet

På 1800-talet blandades homosexualitet och könsvariation faktiskt ihop, i den så kallade ”inversions”-teorin: en homosexuell man skulle ha ”en kvinnlig själ i en manlig kropp”. Sexologin klargjorde gradvis denna sammanblandning under 1900-talet: homosexualitet är inte en könsfråga utan en fråga om sexuell läggning.

Ironiskt nog återkommer något i dagens ”könsbekräftande” diskurs som starkt liknar den gamla inversionsteorin. När en maskulin flicka eller en feminin pojke automatiskt tolkas som ”egentligen trans”, aktiveras återigen det gamla felaktiga schemat – att ett könsöverskridande könsuttryck skulle tyda på ”fel” biologiskt kön – nu dessutom tillsammans med medicinska ingrepp. HBT-aktivister som Bev Jackson och organisationer som LGB Alliance har protesterat kraftfullt mot detta.

Sexualitet och transidentifiering

Relationen mellan sexuell läggning och transidentifiering är känd från den kliniska litteraturen. Den klassiska studien av Steensma et al. (2013) visade att en stor majoritet av barn med könsvariation, om utvecklingen får fortgå ostört, inte blir trans utan utvecklas till homosexuella eller bisexuella vuxna. Liknande resultat kommer från tidigare studier av Zucker, Bailey och andra. Detta fenomen kallas desistance. Hur transidentifiering och homosexualitet förhåller sig till varandra i litteraturen beskrivs på transgenderidentiteit.nl.

Detta har stor praktisk betydelse. En ”könsbekräftande” väg för prepubertala barn med könsvariation – social transition följd av pubertetsblockerare – har som statistiskt förväntat resultat att en betydande andel av dem som annars skulle ha blivit homosexuella ungdomar i stället medicineras till en steriliserad ”cross-sex”-person. Kliniker som Susan Bradley och Kenneth Zucker samt den brittiska Cass Review har pekat på den iatrogena komponenten av homosexuell omvändelse i denna praktik.

Hos vuxna män som genomgår transition finns ett annat mönster som har dokumenterats inom forskningen: autogynefili, en sexuell läggning där en man känner sig attraherad av tanken på sig själv som kvinna (Ray Blanchard, Anne Lawrence, J. Michael Bailey). Denna hypotes är mycket omstridd inom den aktivistiska diskursen och undertrycks ofta, men erkänns brett i den kliniska litteraturen som ett verkligt fenomen.

HBTQIA+ och förhållandet till kön

Kopplingen mellan transaktivism och homorättsrörelsen under paraplybegreppet ”HBTQIA+” granskas kritiskt av ett växande antal HBT-personer. Argumenten för homorättigheter (jämlikhet baserad på en medfödd läggning, rätten att ingå relationer med vem man vill) skiljer sig fundamentalt från argumenten inom transaktivismen (samhällets skyldighet att erkänna subjektiva könsidentifikationer, inklusive medicinsk kroppslig anpassning efter dessa). Ett växande antal HBT-organisationer, särskilt LGB Alliance i Storbritannien, har just därför brutit sig loss.

Ett annat konfliktområde gäller retorik om ”cotton ceiling” och social press inom HBT-gemenskaper att acceptera transpersoner som sexuella partners, oavsett biologiskt kön. Lesbiska har i synnerhet rapporterat att de känner sig pressade att ompröva sin attraktion till kvinnor – definierade på biologiska grunder – under hot om att stämplas som ”transfobiska”. Detta berör grundläggande rättigheter till sexuell självbestämmanderätt.