Över 4 av 5 ungdomar som remitterades till Amsterdam UMC påbörjade en medicinsk behandling

Centre of Expertise on Gender Dysphoria vid Amsterdam UMC (VUmc) publicerade den 9 mars 2026 en studie i Journal of Sex & Marital Therapy om 1 470 ungdomar som remitterades till kliniken fortlöpande mellan 2009 och 2019. Forskarna — Frédérique de Rooy, Femke Dekkers, Thomas Steensma, Arne Popma, Baudewijntje Kreukels och Annelou de Vries — undersökte gruppen som inte påbörjade könsbekräftande medicinsk behandling, och varför. Siffran på andra sidan säger minst lika mycket: drygt fyra av fem remitterade ungdomar började med pubertetsblockerare eller hormoner. Klinikens siffror och väntetider finns på trans-nederland.nl.

1 206 av 1 470 ungdomar fick medicinsk behandling

Av de 1 470 remitterade ungdomarna påbörjade 264 — 18 procent — ingen medicinsk behandling. De övriga 1 206, 82 procent, gjorde det. För pubertetsblockerare och hormoner krävs en diagnos av könsdysfori. Den som sökte sig till kliniken under dessa tio år fick alltså diagnosen i drygt fyra av fem fall, följt av medicinsk behandling.

Hos ungefär 7 procent uteslöts könsdysfori

Inom gruppen på 264 ungdomar som inte påbörjade behandling var den viktigaste orsaken — i 38,3 procent av fallen — att ingen könsdysfori konstaterades efter vidare utredning. Omräknat handlar det om ungefär 100 ungdomar, cirka 7 procent av alla remisser. Hos ytterligare 27,7 procent av de 264 fanns könsdysforiska känslor, men en diagnostisk utredning visade sig inte vara genomförbar, till exempel för att andra problem först behövde uppmärksammas eller för att den unga personen själv avbröt. Den diagnostiska utredningen uteslöt alltså könsdysfori hos ungefär en av fjorton remitterade ungdomar.

De som föll bort hade fler psykiska besvär

Forskarna jämförde de två grupperna vid den första bedömningen. Ungdomar som senare inte påbörjade någon medicinsk behandling rapporterade inledningsvis mindre allvarlig könsdysfori och en mindre negativ kroppsbild än ungdomar som började med pubertetsblockerare eller hormoner. Samtidigt hade de obehandlade ungdomarna högre poäng för problem med den övergripande psykiska funktionen. De som inte påbörjade en medicinsk behandling var alltså inte helt enkelt ”friskare”: den bredare psykiska problematiken var större, medan de specifika könsdysforiska besvären var mindre.

Vad detta innebär för den nederländska debatten

Det nederländska hälsorådet drog i juni 2026 slutsatsen att den nederländska transvården för ungdomar är ”omsorgsfullt utformad”, med omfattande diagnostik före varje medicinskt steg. Denna VUmc-studie visar vad denna diagnostik ledde till i praktiken: 82 procent av de remitterade ungdomarna gick vidare till medicinsk behandling, och hos omkring 7 procent uteslöts könsdysfori. Den som hänvisar till bortfallet på 18 procent som bevis för att kliniken gör ett strikt urval måste sätta den siffran i relation till de 82 procenten. Under denna period ledde en remiss i den stora majoriteten av fallen till pubertetsblockerare eller hormoner.

Gruppen som föll bort hade dessutom allvarligare psykiska besvär än gruppen som fick behandling. Det väcker frågan om vad som händer med dessa ungdomar efter att könsidentitetsutredningen avslutas, och om de därefter får lämplig vård. Studien besvarar inte den frågan, men fastställer detaljerat antalet och profilen för denna grupp. Vilken roll autism och ADHD spelar hos ungdomar som inte får någon diagnos diskuteras på genderautisme.nl.